Barn? Nej tack!
Jag var på promenad med Charlie i häromdagen och blev plötsligt så väldigt sugen på en kopp kaffe. Charlie hade somnat och jag hade två olästa kvällstidningar som brände i väskan. Vilket härligt tillfälle att ta en fikapaus!
Jag vandrar in på caféet Foam på Karlavägen, men hinner inte ens öppna dörren helt och hållet innan personalen börjar vifta och hojta. “INGA BARNVAGNAR HÄR INNE”, skriker en tjej. Jag blir lite skrämd av det plötsliga tonfallet och känner mig dum. Jag ursäktar mig genast ursäktar mig och backar ut igen. Det är först efter en stund som jag börjar fundera. Varför får man inte ha några barnvagnar där inne? Caféet var halvtomt och det fanns hur mycket plats överallt. Varför fick jag inte ta in min barnvagn?
Jag går vidare ner mot Nybrogatan och anländer till Café Mocco. Där blir jag stoppad i dörren av liten flicka med viktig uppsyn. “Det får bara vara tre barnvagnar här inne samtidigt och det är redan tre barnvagnar här.” Jag invänder och säger att det är ett café på 200 kvadratmeter och dessutom inte ens halvfullt. Nog ska en barnvgan komma in någonstans? Tjejen säger att jag måste ta bort barnvagnen. Det är regler, säger hon.
Jag går tillbaka ut på Nybrogatan. Jag börjar känna viss frustration. Och irritation. Nästa stopp blir Café Klippoteket på Sibyllegatan. Där blir jag utmotad på gatan redan i dörren. Inga barnvagnar får existera över huvud taget inne på cafét. Där är det för övrigt inte ens halvtomt. Det är heltomt. Inte en enda människa dricker sin kaffe där inne.
Jag går ner till Sturegallerian, mycket irriterad och mycket kaffesugen. Och framför allt – jag känner någon typ av SKAM. Jag känner mig som en usel, icke önskvärd människa. Charlie har vaknat och jag inser att det var det bästa som kunde hända. När jag anländer till Le Café inne i Sturegallerian lämnar jag barnvagnen utanför och tar med mig Charlie till ett av borden. Genast är ung tjej framme.
Servitris: Tyvärr. Inga barn här inne.
Jag: Inga barn?
Servitris: Nej. Inga barn.
Jag: Inga barnvagnar, menar du?
Servitris: Nej. Det ska inte vara några barn här inne.
Jag: Ni har barnförbud?
Servitris: Ja.
Jag: Menar du allvar?
Servitris: Det är inte jag som gjort reglerna.
Jag: Varför har ni barnförbud?
Servitris: Jag vet inte. Det är så bara. Du kan se skylten där borta.
Jag går bort och tar en titt på skylten.
“Vi tycker om barn…
men tyvärr har vi ingen plats här inne...”
Jag går tillbaka till servitrisen.
Jag: Det står att ni förbjuder barn av utrymmesskäl.
Servitris: Jaha.
Jag: Men nu är det verkligen inte så mycket folk här, så det går bra än då, va.
Servitris: Nej, du måste ta bort bebisen.
Jag: Är du dum i huvudet?
Servitris: Förlåt?
Jag: Förbjuder ni rullstolar?
Servitris: Va?
Jag: Får handikappade komma in här?
Servitris: Ja, det är klart.
Jag: De tar väl upp mer plats än en barnvagn.
Servitris: Alltså, jag vet inte…
Jag: Rollatorer?
Servitris: Va?
Jag: Får gamlingar komma in här?
Servitris: Ja, det tror jag.
Jag: Tror du?
Servitris: Ja, det får de.
Jag: Men rollatorerna tar ju så mycket plats.
Servitris: Alltså, du får tala med någon annan om det här.
Jag: Varför får inte barn vara här?
Servitris: Jag vet inte.
Jag: Du vet inte?
Servitris: Nä. Du får tala med någon annan om det. Men du måste ta bort din bebis nu.
Jag vandrar ut från caféet. Jag är inte bara arg. Jag känner mig förödmjukad. Var det på det här sättet som de svarta kände sig när de såg skylten “whites only” på bussar och på krogar? Är inte detta diskriminering? Jag leker med tanken på att byta ut orden på skylten: “Vi gillar utvecklingsstörda…men tyvärr har vi ingen plats här inne.”
Jag undrar vad fan i helvete som pågår i den här staden? Hela Europa välkomnar barn ut på caféer och krogar och Sverige är så hopplöst daterade. Nu är det inte väldigt ofta jag är ute på ensam promenad med mitt barn, men tänk på alla mammor där ute i landet. Tänk på alla mödrar som sitter hemma med sina barn, dag efter dag medan deras makar arbetar. Är det samhällets mening att de ska vara kvar där hemma? Vill ni inte ha mödrarna ute på stan? Vill ni inte se dem? Vill ni inte unna dem att ta en kopp kaffe en stund på eftermiddagen?
Jag går sedan till Riche på Birgerjarlsgatan. Jag frågar om de kan ta emot mig fastän jag har barnvagn. Servitören svarar: “Här får det vara hur många barnvagnar som helst. Det löser sig alltid.”
Han flyttar ett bord och ger plats till både mig och Charlie. Tack, Riche. Till er som driver caféerna Mocco, Foam, Klippoteket och Le Café – far åt helvete.
Vad e de med vårt sammhälle då vi väljer att behandla de bästa vi har på detta vis?
Tyvärr är detta inget storstads syndrom då jag blivit behandlat på liknande vis i vår lilla stad Boden i norrbotten.
Här bor de ca 27 598 invånare.
Efter en tid läste jag även denna artikel:
MARCUS BIRRO
Nu läser jag att många applåderar när ett fik i Stockholm vill förbjuda barn
Vi är i takt med tiden. Vi står längst fram.
Men det samhälle vi byggt de senaste tio, femton åren är ett cyniskt samhälle. Det är ett land för de redan trygga. Det är ett land för egoismen och cynismen.
Vi är ett folk som kollektivt förvandlar tiggare till elaka organiserade brottslingar, som gör om behövande vårdtagare till kunder, våra gamla till påsar av nästan dött kött.
På akutintagen staplas människor i korridorer. Sjuksköterskor och andra inom vården slår larm på larm men ingenting händer. Sverige är ett dike, en grop av regn och mörker.
Man kan mäta ett lands andliga status genom att se efter hur det landet behandlar de i samhället som har svagast eller ingen röst alls.
De sjuka, de gamla, knarkarna, fyllona och fansken som man sade förr. Vem talar för dem?
Ingen.
Barnen då? Vem slår ett slag för barnen? Vi är bra på att ta hand om våra barn i Sverige. Eller är vi det? Så länge barn inte inkräktar på vårt förbannade ego så älskar vi dem. När barn däremot är barn och gråter, skriker, och springer runt mellan borden på ett café, då vill vi helst inte veta av dem. Jag får en känsla av att de flesta av er älskar era barn så länge ni slipper vara med dem. När ni kan fly dem via långa resor utomlands i tjänsten eller bara lämna bort dem för en fylleweekend i Barcelona.
Barn inkräktar på allting av värde i våra liv och vi verkar ha väldigt svårt att acceptera det.
Tänk om det är så att man inte kan ha barn och förverkliga sig själv samtidigt. Tänk om man faktiskt får göra avkall på en del av sitt ego för att barnen ska ha det bra.
Jag skrev om barnen och äktenskapet för någon vecka sedan och fick löpa gatlopp nerför de sociala mediernas backar och krön. Jag framförde den livsfarliga tanken att ett upphävande av egot i kärlek för sina barn kan vara en anledning att stanna i ett förhållande och jag blev behandlad som om jag slagit ihjäl någon. Det är okej. Jag är van.
Nu läser jag att många applåderar när ett fik i Stockholm vill förbjuda barn. Människor vill slippa spring runt borden. Människor (på Kungsholmen i huvudstaden åtminstone) vill sitta i fred och ventilera sina bekymmer för varandra och inte bli distraherade av skrattande småbarn som drar dem i rockärmen.
Heja Sverige.
Vad blir nästa grej? Förbjuda utvecklingsstörda? Hörselskadade? Italienare?
Man borde förbjuda förbjudarna. Förbjud alla förbannade caféägare som ser barn som fiender, som ser barnen som hot.
Människor som känner sig hotade av barn har med största säkerhet ett väldigt stängt hjärta och vem vill spendera trettio spänn för en kaffe med skummad mjölk hos en människa med ett stängt hjärta.
I Bibeln, ni vet den där boken om Gud och Jesus som vi också gjort oss av med, står det:
Låt barnen komma till mig. Och hindra dem inte. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in.
Jesus visste att barnen går först. I Sverige applåderar folk när de förbjuds att alls komma in på fik.
Grattis, Sverige.
| Av Marcus Birro [email protected] |
Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv
Alva, mitt första barn, min fina lilla tjej.
Vad skulle jag göra utan dig?
Så pigg och glad, vetgirig och smart.
Med ett temperament som få, men det har du efter mig såklart.
Ditt skratt, din energi, din blick
Det ger mig en ordentlig levnadskick.
Tova älskade lilla Tjej.
Du var nummer två, den som kom sen
Jag älskar dig bara mer för var minut
Kommer inte ens ihåg hur livet var förut.
Du charmar hela världen när du ler,
Då ingen annan än dig jag ser.
Ni är mina små mirakel, en skänk från ovan
Att få älska er, det är den finaste gåvan
Jag vill hålla er nära och smeka ert hår
Göra allt jag kan så ni en trygg barndom får
Med kärlek jag ser på er när ni sover sött
Ni vackra barn, som jag till världen fött.
Undrar om det ens är tillåtet att porta barn från fik och dyl?